Lotta Bromé

 Slutar aldrig vara nyfiken

 undefined

Redan som barn drömde Lotta Bromé om att få jobba med radio. På den tiden kunde grannarna i kvarteret höra hennes sändningar via mikrofon och högtalare från villatrappan i Skultorp utanför Skövde. Därifrån var steget inte långt till studion på Radio Skaraborg där hon rivstartade sin karriär som tonåring.

Jag ringde och klagade på att det inte fanns något att lyssna på för oss ungdomar, och sa att jag kunde komma in och hjälpa dem om det behövdes. Det fick jag. Första programmet var ett sådant som vilken lyssnare som helst fick göra, men jag var lite smart och anordnade en tävling så att de skulle bli tvungna att låta mig komma tillbaka och redovisa de rätta svaren. Efter det blev jag sommarvärd, den yngsta de hade haft någonsin, och ungdomsreporter.

Resten är som det brukar heta historia. Med program som Efter3, Sommartoppen och P4 Extra på Sveriges Radio och som programledare för Söndagsöppet och julvärd i SVT (för att nämna några) har hennes säregna, mörka stämma nått ut till hela svenska folket.

Du har vunnit stora radiopriset för ”Bästa kvinnliga programledare” åtta år i rad, vad är det som gör dig så oerhört populär?

    – Det är inte jag som ska svara på det egentligen, men en gissning är att många känner att jag är genuint nyfiken och närvarande när jag jobbar. Det är så mycket känslor i radio, det märks om den som pratar är äkta eller inte. Men jag tror också att det handlar om en respekt för lyssnaren som jag kan sakna idag. Jag är upplärd i den gamla radioskolan och har haft äran att få jobba med stora namn som Bertil Perrolf, Hasse Tellemar, Kent Finell och Mona Krantz. Att ha respekt för lyssnaren och att förmedla känslor, det fick jag lära mig av dem. Idag tror jag att många vill jobba med media för att bli kända, men det har aldrig varit min drivkraft. Jag har velat bli bra på något som jag tycker är väldigt roligt. 

Vad är det bästa med ditt jobb?

    – Det bästa är när jag är så inne och närvarande i sändningen att jag knappt vet vad som händer. Jag gillar när det blir ett bra samtal, när vi får till ett möte, oavsett om det är med en kändis eller någon annan. När vi lyckas förmedla något.

Och det sämsta?

    – I och med att jag jobbar med direktsändning av ett dagligt program så blir allt flyktigt. Allt försvinner så snabbt. Det kan kännas lite tråkigt.

Vad är du mest stolt över i din karriär?

    – Att jag alltid har försökt bli bättre på det jag gör och att jag har behållit min nyfikenhet och glädje, trots att jag har hållit på så länge nu.

Det låter lite jobbigt, kan du känna dig nöjd med vad du har uppnått?

– Jonas Gardell sa en gång till mig att ”du måste lugna ner dig och förstå att du är tillräckligt bra, du tror hela tiden att du måste prestera”. Men det var länge sedan, idag vet jag att jag är bra på det jag gör.

Du är musikalisk också, var det ett yrkesalternativ att hålla på med musik?

    – Jag gillar musik och har spelat instrument sedan jag var sju. När jag var 11 och vi varit och hämtat min cello på tågstationens hittegodsavdelning för tredje gången så insåg mina föräldrar att jag valt fel instrument och jag fick byta till piano. Efter det har jag haft ett popband, skrivit några låtar och turnerat med Diggiloo-gänget. Jag gillar musik men har aldrig velat ha det som yrke. Då ville jag hellre bli brandman, läkare eller veterinär. Och radiojournalist.

Jag läste att du spelade piano på ålderdomshem som tioåring?

    – I tioårsåldern blev jag fascinerad av äldre så jag åkte runt till ålderdomshemmen och upptäckte att det var många som inte hade så många vänner som besökte dem. Senare, i femtonårsåldern, började jag och en kompis att spela piano för dem. Jag tycker väldigt mycket om att vara med äldre, men också med barn.

Hur minns du din barndom?

    – Jag var nyfiken, redan då. Jag ställde många frågor och ville veta saker. Och så lekte jag radio och TV med min lillasyster. När hon inte ville vara med så var jag alla figurer själv, jag kunde vara Bosse Larsson som intervjuade Elvis Presley vid pianot. Melodifestivalen var ett återkommande tema, jag var programledare och min syster fick vara dirigent, hon fick alltid de tråkiga rollerna.

Och som tonåring, hur var du då?

    – Jag hade två sidor, antingen så grubblade jag, eller så var jag klassens clown. Den grubblande sidan låg väldigt nära mig, men jag kände också en förväntan från andra på att jag skulle vara den mer lättsamma Lotta. Och jag trivdes med båda rollerna.

Du har ett stort idrottsintresse, hur yttrar sig det?

    – Jag började spela pingis när jag var sju och sedan blev det tennis och fotboll. Det var mycket sport, tills knäna satte stopp för det. Idag får jag nöja mig med att vara åskådare.

Du och Carl Jan Granqvist är ett radarpar sedan många år tillbaks, en av våra medlemmar undrar hur ni träffades.

    – Vi träffades via Ulf Elfving. Vi var discjockeys i Örebro och dagen efter frågade Ulf mig om jag smakat gåslever och champagne. Det hade jag inte så han tog med mig till Grythyttan och där stod Carl Jan på trappan och frågade om vi ville ta ett glas champagne med honom för att fira att hans son hade fötts. Det var 23 år sedan. Efter det var det Ingvar Oldsberg och Björn Hellberg som parade ihop oss för ett program som hette Ordtennis. Carl Jan är en av mina absolut bästa vänner. Han är en vacker människa. Han är väldigt närvarande i det han gör. Även om han jobbar lite för mycket.

Har du någon dröm kvar att uppfylla?

    – Ja, men jag vågar knappt berätta om den längre för jag pratat om den i 20 år. Jag ska skriva en bok om att bli hel som människa. Jag ska bara hitta tiden. Jag hade tänkt skriva den när jag blev gravid, men jag fick inte mer tid då. Flera kapitel är redan skrivna, och det viktiga är egentligen inte att få ge ut boken, jag skriver den för mig själv.

Vad gör dig riktigt förbannad?

    – Oärlighet. Och övergrepp mot barn. Och senast det här tramsiga på Karolinska barnsjukhuset där personal tagit halvnakna bilder i akutrummen. Jag var så förbannad när jag läste om det i taxin hem att jag behövde prata av mig med taxichauffören. Han hade förlorat ett barn en gång och var lika upprörd som jag. De passerade en gräns. Jag vill kunna känna förtroende för vissa yrkesgrupper.

Till sist, är det någon fråga som du tycker att jag borde ställt dig?

    – Hmm, ja du kunde kanske frågat om jag var glad idag, för då hade jag fått berätta att ja, det är jag.

Vad härligt, av någon särskild anledning?

    – Nej, jag har bara en bra dag, och på vägen hit tittade solen fram. Lotta ler med hela ansiktet och jag tänker att hon har helt rätt i att det är hennes känslor och engagemang som gör henne så populär i radio. Lottas breda känsloregister smittar nämligen av sig, oavsett om hon är upprörd över en minister som struntar i bostadsköer eller om hon berättar en lustig anekdot från sitt liv.

 

AV: MALIN OSOBI ANDERSSON
FOTO: HAMID ERSHAD SARABI
SMART SENIOR • EXTRA SMART NR 1/2016 • FEBRUARI 2016

Våra partners

Silverpartners

Webbpartners

Visa fler partners >