Katarina Hultling

Valde att berätta om sin sjukdom

undefined

När Katarina Hultling drabbades av bröstcancer för fyra år sedan valde hon att gå ut offentligt och berätta om sin sjukdom. Idag är hon friskförklarad och jobbar vidare med sina många uppdrag som föreläsare, moderator och sportkommentator. Men Katarina Hultling har en dröm kvar…

Utöver sina journalistiska uppdrag är Katarina idag ambassadör för CancerRehab- Fonden, en ideel organisation som samlar in pengar för att cancerdrabbade ska kunna få rehabilitering.

    – Cancerfonden får ju in jättemycket pengar till forskning och när forskningen går framåt och allt fler överlever blir det fler som är i behov av rehabilitering. Men det är en underskattad del av cancerbehandlingen, det är först nu man pratar om värdet av rehabilitering. Problemet är att det inte finns några pengar, det är under 5 procent av de som haft cancer som får rehab genom landstinget.

Hur ser ditt ambassadörsskap ut?

    – Det handlar mycket om att vara ute och prata i olika föreningar och företag. Jag har ju jobbat som moderator i 16 år, ”programledare i verkligheten” som jag brukar säga, och mina föreläsningar har ofta varit på temat mänskligt mod, om konsten att kunna kommunicera med sig själv för att bli bättre på att kommunicera med andra. Och när jag blev sjuk blev cancern ytterligare en sådan ingrediens som jag kan använda i mitt föreläsande.

Varför var det viktigt för dig att gå ut offentligt med din sjukdom?

    – Jag tror jättemycket på öppenhet, att man vinner mycket i livet i stort på att våga prata med varandra. Sorg ingår i livet, det måste man också lära sig. När jag blev sjuk tog jag kontakt med alla mina vänner och berättade. Jag ville att de skulle veta och att de skulle höra av sig. I alla skeenden i livet tycker jag att man ska vara mindre rädd för att höra av sig.

Henning Mankell slutade aldrig planera för framtiden och hade mängder av projekt på gång till slutet. Planerade du framåt under din tid som sjuk?

    – Nej, ingenting. Däremot bestämde jag mig tidigt för att jag skulle se min behandlingsperiod som ett jobb, jag bestämde mig för att bli en väldigt bra cancerpatient. Sedan hade jag också en vacker röd anteckningsbok som jag skrev i. Inte någon dagbok, mera slumpartade små anteckningar om mina tankar och hur jag mådde.

Har du gått tillbaka till den efteråt och tittat?

    – Ja, jag har gått tillbaka ett par gånger.

Hur är det?

– Svårt. Jättesvårt att läsa det. Då kan jag slungas tillbaka i den känsla som jag hade när jag genomgick den tuffaste delen av cellgiftsbehandlingen under 2012.

Du har fått pris som årets moderator av Talarforum. Varför tror du att du fick det?

    – Dels för att jag har varit programledare i tv i över hundra år, dels för att jag är van vid direktsändningar och att hantera problem som uppstår i flykten. Sedan har jag aldrig förställt mig, har alltid legat väldigt nära mig själv så som jag är privat. Och så är jag ganska orädd av mig.

Har den här orädslan alltid funnits där?

    – Jag har nog alltid varit en ganska orädd människa. Jag har en brorsa som är knappt två år äldre och i vår uppfostran var det aldrig någon skillnad, aldrig något tal om att han skulle få göra saker som inte jag skulle få göra. Det var väldigt mycket frihet under ansvar när vi växte upp. Jag har jäkligt bra föräldrar.

Hur var det att jobba på tv-sporten som kvinna när du började jämfört med idag?

    – Det är skillnad som natt och dag naturligtvis. När jag kom var det ju de här männen som vi alla känner namnen på; Arne Hegerfors, Bosse Hansson och Bengt Grive och dem. Det var klart att det var grabbigt men det var inte för att de inte tyckte det skulle vara tjejer där. Alla var positiva till mig och jag ansåg att jag kunde bidra bl a med att jag själv hade ett sportförflutet med EM-segrar och VM-silver i curling, dels att jag som kvinna kunde komma in med ett lite mjukare förhållningssätt. Idag finns många kvinnliga programledare, men jag kan önska att man fick in fler kvinnliga kommentatorer. 

Har du någonsin känt av någon åldersdiskriminering?

    – Nej, inte än så länge men jag kan ju bäva lite grann för att snart dras väl snaran åt. Det är ju betydligt tuffare för kvinnor… en kvinna blir en gammal kärring, en man blir gärna distingerad och sober sådär. Men jag träffade en bankdirektör i Skåne som bara anställde kvinnor över 55; ”de har vuxna barn, de behöver inte vara hemma, de är jätteerfarna, arbetar som bara den och älskar sina jobb”.

Har du något drömprojekt?

    – Jag skulle jättegärna vilja driva en herrgård med boende, mat och en scen med olika kulturella aktiviteter. Att ha en herrgård är en dröm jag har haft sedan jag var liten, med allé och grusgång och gräsmatta med flaggstång. Jag älskar flaggstänger och blev överlycklig när jag fick en i 60-årspresent!

Härom året utbildade du dig till bartender…

    – Det var skitroligt. Bartenderi är lite som frisöryrket - man har sin kam och sax och klarar sig var i världen man än är, och om man har sin egen barsked och muddler klarar man sig också ganska bra, tänkte jag. Vilka är dina favoritdrinkar? – Jag gör ju aldrig drinkar, jag är faktiskt ingen drinkmänniska. När jag slutade på skolan fick jag en lista över vad man skulle ha hemma för att ha ett bra grundutbud, det skulle gå på 3 200 kr. Jag gick direkt till Systembolaget och köpte alltihop men nästan ingenting har gått åt sedan dess…

 

AV: NEWS55.SE
FOTO: HAMID ERSHAD SARABI
SMART SENIOR • EXTRA SMART NR 4/2015 • NOVEMBER 2015