Claes "Clabbe" af Geijerstam

Klurar sig genom livet

undefined

Claes ”Clabbe” af Geijerstam hoppar gärna på nya tåg gillar att skapa saker utan ritning. Samtidigt är han stolt över att flera av hans produktioner inte verkar ha något bäst före datum. Smart Senior träffade en nyfiken mångsysslare som klurar sig genom livet och aldrig ångrar ett livsval.

Vi har stämt träff på en av Hornsgatans kaffebarer. Ett ställe som vår fotograf Hamid föreslagit eftersom han tänker sig en bild på Clabbe framför en musikalisk installation som pryder caféts innersta vägg.

   – Jaaa, säger Clabbe så fort han ser vad Hamid syftar på, och berättar att det är en musikmaskin från Polarstudion, byggd av konstnären Rune Söderqvist som också gjorde ABBA-loggan. Det var alltså här den hamnade, konstaterar han nöjt.

    Innan Clabbe dyker upp har jag bänkat mig i mitten av den sorliga lokalen men på hans ljudtekniska inrådan föser vi in oss närmast konstverket, bort från folkmassor och kaffemaskiner. Och innan jag kommit tillrätta inleder han på eget bevåg, med sin karaktäristiska rappa radioröst som inte går att ta miste på.

    – Nu är vi under inspelning, yeah. Mitt namn är Claes Olof af Geijerstam och jag sitter här på en kaffebar för att berätta allt och lite till.

En dryg timme rör vi oss mellan barndom och nutid, erfarenheter och drömmar, livsval och sådant som bara blivit. Väl ackompanjerat av Clabbes musikrelaterade återblickar och reflektioner. Clabbe är nämligen lite av ett musikhistoriskt uppslagsverk som inte bara kan berätta om olika band under olika tidsepoker, utan som också ger musiken en historisk, samhällelig och kulturell betydelse. Som att hans egen karriär förvisso förändrade livet på så vis att han kunde skaffa sig en lägenhet och köpa fler instrument, men att man som gitarrist och låtskrivare i ett modsband på 60-talet blev ungefär lika hyllad som oförstådd. ”Klipp dig och skaffa ett jobb” var en reaktion lika vanlig som fansens jubel.

Eller att han lyckligtvis föddes sent nog för att få uppleva en tonårstid. Tonårstid var ett nytt påfund som nådde Sverige ungefär samtidigt som rockmusiken och bilder på amerikanska ungdomar som bytt blankpolerade skor mot gympadojor, och tjejerna hade nedvikta bobby socks, berättar Clabbe.

När det hände var Clabbe fortfarande barn, en tid han minns som härligt bekymmersfri och kravlös. Hur han gick runt för sig själv och funderade på livet. Orädd sa han ja till allt. Som när en talangscout kom förbi och frågade om han ville sjunga upp för Radiotjänsts gosskör. Ja, sa Claes, som han fortfarande kallades då, och sjöng sig till en plats i kören där han snart fick smeknamnet Clabbe. Både funderandet och ja-sägandet sitter i, det sista på gott och ont.

Musiksatsningen förvånade Claes adliga släkt som tyckte att han skulle bli ingenjör. Men farmor Elin hejade på. Mamma också, men hon hade fullt upp med att utbilda sig och skaffa en inkomst efter att pappan lämnat familjen. Så kom Clabbes musikintresse också något plötsligt. Det hängde en gitarr på väggen i hemmet i Bromma som föräldrarna och storebror spelade på ibland. Själv var han inte särskilt intresserad förrän han hörde Skiffle-banden på radio och tänkte att hey, det där kan jag också göra. Han tog bort två av strängarna på gitarren, enklast möjliga var vad som gällde, och startade sitt första band nere i tvättstugan: The Anti Rhytmic Fiasco Stompers.

    – Vi hade åtminstone en spelning, på ridskolans luciafest där vi i princip tvingade oss in för att spela, minns Clabbe och skrattar.

Efter det var musiken en del av Clabbes liv, men det var inte förrän han gick på en spelning med Ola & the Janglers och förstod att det var samma Ola som han sjungit tillsammans med i gosskören, som karriären tog fart på allvar. Clabbe skrev några låtar och fick snart en plats i bandet som tog sig ända till de amerikanska hitlistorna.

Du har också vunnit Melodifestivalen, turnerat med ABBA, varit hela svenska folkets DJ, lett radiosuccén Rakt över disc med Clabbe och suttit i den första Idol-juryn. Vad är du mest stolt över karriärmässigt?

    - När jag ser på andra så beundrar jag pionjärer och veteraner. Och vi som spelade i de första popbanden i Sverige var pionjärer då. När popmusiken rullade in från England med the Kinks, Stones och Beatles var det vi som plockade vi upp fanan här i Sverige – Hep Stars, Shanes och Ola & the Janglers som jag var med i. Det fanns inget facit för hur man skulle skriva låtar eller hur man skulle nå ut till en publik, det fick vi hitta på själva. Så var det även när jag började som DJ -69, det var också pionjärverksamhet. Den rollen trivs jag i. Men jag beundrar också veteraner, gamla rockgubbar som fortfarande turnerar med sina band.

Så det blir det en reunion-turné med Ola & the Janglers?

    – Vi har väl känt oss för några gånger. Det skulle vara roligt att kombinera musiken med historiska återblickar. Livet som popartist på 60-70-talet var inte så glamouröst som många kanske tror. Jag läser gärna biografier av stora musiker och det börjar nästan alltid med en ung, fattig pojke som drömmer om en elgitarr i skyltfönstret. Det är rörande.

Idag lever Clabbe familjeliv i Saltsjö-Boo, med promenadstigar runt knuten och hundar som ska rastas. Där njuter han av att ta en fika på verandan med sin fru Nina och lyssna på fåglarna som kvittrar. Han lever ett rörligt liv och har inte lagt sig på sofflocket precis utan jobbar någon gång per vecka i snitt. Oftast helger när resten av familjen är ledig, så det blir en del pusslande.

Jag tror många ser dig som den evigt unge disco-Clabbe, ska du aldrig åldras?

– Det där är lite av en illusion, publiken kopplar ihop mig med den Clabbe som de har starkast minnen av, han i Rakt över disc på 80-talet. Hör man mig på radio idag så låter jag ju likadant, men själva personen Claes är äldre, så klart.

Hur ung eller gammal känner du dig?

    – Huvudet säger en sak, men jag märker ju att kroppen inte är lika ung längre. Magnus Härenstam hade en rolig sägning, han sa att ett tecken på att man börjar bli gammal visar sig när man böjer sig ner för att knyta skorna och passar på att göra andra saker när man ändå är där nere, som att klappa hunden.

Vad har du för förhållande till att åldras?

– På ett filosofiskt plan blir livet bättre, man kommer underfund med vad som är viktigt och vad man kan strunta i. Att vara i ung idag är inget jag skulle vilja byta mot, det verkar onödigt stressigt med alla sociala medier ständigt närvarande. Men visst har det funnits tider i mitt liv som känts kanon, när jag hoppat ur sängen för att gå till ett roligt jobb eller åka på turné. Jag är inte rädd för att åldras. Jag är humanist och ett med planeten. I det stora hela är vi alla gruskorn i ett universum. Det betyder också att livets mening, den får man hitta på själv.

Och vad är mening med ditt liv?

    – Att ständigt försöka ta reda på något som jag inte vet. Att fråga sig — vill jag veta mer om det här? Jag tittar hellre på en dokumentärfilm om hur skalbaggar byter färg med varandra än på ren underhållning. Det är samma lilla Claes som gick och funderande på allt och inget på vägen till skolan, han finns kvar inom mig.

Vad gör dig riktigt förbannad?

    – Utnyttjande av andra. På vägen hit hörde jag på radion om någon förening som lurat Arbetsförmedlingen på pengar genom att söka föreningsbidrag till föreningar som inte existerade. Sånt blir jag arg på. Jag betalar gärna skatt, det är en solidaritetshandling och jag vet att pengarna går till sjuksköterskor, lärare, skolor o.s.v. Men när folk utnyttjar det systemet, då blir jag förbannad.

Har du några ouppfyllda drömmar kvar?

    – Jag brukar säga att jag vill segla jorden runt, men nu är det för sent. Man behöver vara lite spänstigare om man ska springa fram på fördäck och hiva segel, men man kan ju segla jorden runt på Queen Elisabeth också. Det skulle vara kul att korsa Atlanten med båt.

Innan jag låter dig gå ut i vårsolen, har du några planer för sommaren?

– Att gå ner till båten, där ismaskinen är påslagen och det finns skaffning ombord, och bara kasta loss. Så länge båten sitter fast i bryggan är du fortfarande på land, men så fort du släpper tampen är du ledig och på väg. Det är enorm frihetskänsla. Samtidigt blir upplevelsen av att det är du och jordklotet inte starkare än så. Det är du och vattnet, vinden, naturen. Jag tycker det låter som bästa tänkbara plats för en man som är ett med universum och gillar att klura på livet.

 

AV: MALIN ANDERSSON OSOBI
FOTO: HAMID ERSHAD SARABI
SMART SENIOR • EXTRA SMART NR 2/2016 • MAJ 2016